Tobbiis Webb-baserade Loggbok

Detective Rick 'Fucking' Wilson (Jake Norvell) is going to arrest The Scalper (Nick Foster), the crazed murdered who's been going around murdering the ladies of the night on the streets of 1980's Lake City, US. The Scalper's next victim is looking to be Donna Diggs (Bianca Queen) whom Rick used to be a customer of. At the same time Donnas pimp Martin (Brad Jones) is having trouble as he's blaming himself for what happened when The Scalper murdered one of his girls. It's a psychological action thriller in a classic 80's atmosphere, it's the set-up for Midnight Heat.

The atmosphere is very impressive for being only the second feature-length film made by amateur filmmaker Brad Jones, but as people should know by now, I'm a big fan of his work. But I've got to say, when he first showed himself on screen I felt really confused, 25 year old Brad Jones looks so uncanny when you're used to his current looks. But it's fine, because as soon as he opens his mouth you recognize him as the person you know and love. The storyline in Heat is paced well and the amazing soundtrack, which is completely borrowed from already amazing 80's songs, compliments it in such a way that it's not too hard to imagine this movie being made 20 years before it was.

The acting for the most part is really good in Midnight Heat, much better here than in Game Boys where it was my main concern, but that review is for another day. Brad is of course golden, as is Jake as Detective Rick. In fact, Rick might just be the perfect amount of camp in certain scenes that he outshines the rest of the cast. Whenever Jake starts yelling with that perfect smile on his face he consumes the scene in such a fashion that you'll never forget it. Bianca Queen is decent, but not as good as Brad, Jake or even Sarah Lewis in the minor part she plays.

The movie can be viewed for free on Brad Jones website and is well worth doing, especially if you're a fan of his later work on Hooker With a Heart of Gold which this reminded me fondly of. If you're into sleaze, psychological traumas and drug-addicted cops, then Midnight Heat is for you.

Fan J.K. Rowling. Fy fan.

Nej, låt oss inte förhasta oss här. Jag gillade Harry Potter och Dödsrelikerna Del 2, faktiskt, det var en underhållande film. Men det är så mycket här som är negativt som faller rakt på Rowlings axlar än någon annans. Men för att undivka spoilers följer här en spoiler-fri recension som alltid. Dödsrelikerna Del 2 börjar direkt där Del 1 slutade, regin är ännu en gång i topp och skådespelarinsatserna är fenomenala. Förutom Lord Voldemort, han känns helt misplacerad ännu en gång och går inte att ta seriöst när han står och skiker "AAHAUUUVAHAAAADDAAHHA-KAAADAVRRRRAAAHAH!!!" eller när han skrattar sitt urfåniga skratt.

Storyn handlar om Voldemorts horrokroxer och dödsrelikerna i sig. Och här kommer vissa problem in. Vi vet att dödsrelikerna är Fläderstaven, Osynlighetskappan och Återupplevnads-stenen. Voldemort har Fläderstaven och Harry har haft Osynlighetskappan sedan första filmen. Men osynlighetskappan är så gott som helt värdelös genom hela filmen. De talar om hur kappan var den smartaste reliken för man kunde gömma sig och undkomma vad man ville, trots detta rör in Harry kappan under filmens sistsa två akter.

Och så ska vi ju inte tala om hur Rowling skriver om sina egna regler under filmens gång. Ännu en gång kan jag inte specifera utan att förstöra filmen, men de staterar klart och tydilgt hur något funkar, sen ändrar de reglerna helt och hållet, vilket också gör tidigare filmer inkonsistenta. Ett annat problem är att vi aldrig får se hur kraftig fläderstaven är, den känns lika dan som alla andra stavar. Men låt oss tala om något positivt, romantiken är mycket bättre skött än tidigare, utom för Harry själv då hans relation med Ginny bara sneglas på it 2-3 scener.

Filmen tar aldrig en pause utan går i mach-fart sedan starten, detta fuknar bättre än väntat och håller en i spänningen. Effekterna är ungefär lika bra som i Del 1 med den enda riktigt uppenbara CGI-scenen placerad tidigt så den snabbt försvinner ur minnet. Soundtracket är i topp och passar in i varje scen. Filmen hade gärna fått vara lite längre dock, för slutscenerna känns rätt hastiga.

I slutändan gillade jag verkligen Dödsrelikerna Del 2 trots sina problem, problemen är dock helt orskada av bokens problem och trots det står filmen väldigt stark kvar. Inte den bästa i serien, men absolut inte en dålig film.

Del Ett. Jag gillade verkligen inte konceptet att dela upp filmen i två delar när jag först hörde det, nu när jag sett hur det sköts, är jag helt för det. Harry Potter och Dödsrelikerna är den enda boken jag inte försökt läsa alls och filmen har jag inte heller sett förrän nu. Jag har hört blandat om boken från olika folk, men döma av hur jag tycker J.K. Rowlings förmåga att skriva sjönk lägre för varje bok från och med Den Flammande Bägaren är det nog säkert att säga att jag troligen inte skulle gillat boken.

Dödsrelikerna handlar om Harry Potters försök att finna föremålen som behövs för att stoppa Lord Voldemort. Det är en film som blandar välgjord action med långa camping-scener och värdelös romantik. Regin är åter igen av David Yates och han har tagit ett steg tillbaks i rätt riktning efter Halvblodsprinsen. Dödsrelikerna är väldigt lik Fenixordern när man dissikerar den ner till tempo och stil. Det är mycket dialog fram och tillbaka, fast med action scener som ramar inte det fint. Men för att komma till romantiken jag nämnde.

Jag vet inte ifall det är J.K. Rowling, skådespelarna eller manus-författarna jag ska klaga på, men precis som i Halvblodsprinsen så är det usel kemilös romantik i filmen. Det är inte trovärdigt och det slängs runt som en mjukboll i en gymnastiksal bara för att hålla tittaren med "vem ska X välja?" tankar. Vilket kanske hade funkat om det sköts bra och det inte varit så otroligt uppenbart hur det ska gå redan från Hemligheternas Kammare. Det slöar ner filmen mer än det behöver och det är synd, för resten är ganska briljant.

Visst, ännu en gång finns det vissa story-riktningar jag inte gillar, men det är inte i närheten av samma kaliber som med Halvblodsprinsen. Dock måste jag klaga på hur otroligt underanvända många karaktärer är, detta är dock troligtvist för att de har större roll i Del 2 än i Del 1, de filmades ju trots allt som en film. Men en film på 4 Timmar och 35 minuter hade aldrig biosalongerna godkänt, och många hade nog inte orkat med det heller. Visst, det skulle nog gå att klippa bort en del, men risken blir då att det blir lika värdelöst som redigeringen i Halvblodsprinsen.

Har ni märkt att den här recensionen består mest av mig som klagar på Halvblodsprinsen? Det känns lite orättvist, den var ju faktiskt inte 'dålig'. Här är det sista jag tänker säga om den filmen. Halvblodsprinsen hade högst budget av alla Harry Potter filmer, Dödsrelikrena Del 1 och 2 delade samma budget som sammanlagt är den lägsta budgeten bland alla Harry Potter filmerna. Dödsrelikerna har bättre effekter och känns i allmänhet mer välskött. Där har ni ett bra perspektiv på det hela. Faktum är att jag nog anser Dödsrelikernas effekter vara de bästa hittills i serien.

Men låt oss tala om Lord Voldemort. Vad hände här? När han återkom så var han läskig, nu känns han så... Löjlig. Hans utseende är detsamma, och jag tror det är samma skådespelare. Så det borde inte vara någon skildnad. Det kan vara så att han lider av samma problem som Scar från Lejonkungen. När Scar väl tog över tronen så började han bli tråkig, lat och själva hotet försvann. Voldemort verkar tyvärr ha samma effekt nu när han har satt hela världen i skräck, han sitter och käftar med sina Dödsätare kring ett matbord när vi först ser honom. Men, för att ge komplimanger där det är värt, han blir bättre mot slutet.

Dödsrelikerna Del 1 är en välgjord film där mitt enda riktiga problem är taskigt skött romantik. Tack och lov är inte det allt för stor del av filmen, som mest 10-15 procent, vilket inte är mycket på en 2 Timmar och 25 minuter lång film. Inte den bästa i serien, men den är värdig att ligga högt.

Vart ska jag börja... Harry Potter och Halvblodsprinsen är en av de sämst skrivna böcker jag försökt ta mig igenom, jag hatade allt med den. Så det vore naturligt av mig att hata filmen med då den är baserad på händelserna. Men å andra sidan så tyckte jag Hemligheternas Kammare var dålig som bok, det samma med Fenixordern och se vilken hög poäng jag gav de båda. Men jag tänker inte ge Halvblodsprinsen en sådan poäng. Nej det tänker jag inte.

Men innan ni får förutfattade meningar, jag hatar INTE Halvblodsprinsen som film. Jag tycker bara det är en svag Harry Potter film, faktum är att det är en svag film över huvud taget. Regin är åter igen av David Yates, och den är väl regisserad. Dock så är filmen klippt som en taskig musikvideo. Scener går inte ihop och vinklar är helt knasiga. Det känns som om en halv film fattas här, kanske skulle de börjat med Del 1 och Del 2 grejerna redan här? Jag vet inte.

Manuset är till stor del trogen boken så vitt jag vet, det är en fight scen ditlagd och en fight scen borttagen, men förutom det så är de rätt lika. Tyvärr så är ju detta negativt i min mening då jag som sagt hatade boken. Jag har talat tidigare om tonen filmen tagit, jag har aldrig riktigt ogillat det, men jag har tyckt att det varit lite väl drastiskt ibland om man jämför med den första filmen. Missförstå mig inte nu, jag har inget emot att serien utvecklas, jag tycker bara det är underligt att låta filmen växa med sin publik när den konstant får ny publik. Jag känner vuxna som började läsa eller se Harry Potter redan på De Vises Sten och jag känner barn som först nu blir intresserade, den här filmen är inte gjorda för de barnen, men på grund av att de itne växt upp i takt med filmerna eller böckerna, så kommer de uppleva det annorlunda.

Mycket av storyn i Halvblodsprinsen är en stor del varför jag itne gillade verket. Jag tänker som vanligt inte ge några spoilers, men alla vet nog vad jag talar om. Nej, inte det. Det andra. Okej, så ni vet kanske inte. Låt oss bara säga att jag inte gillar riktningen en av mina favorit karaktärer tar. Detta tillsammans med plot-machine nummer 73,000 gör att allt bara känns tvingat och svårt att ta in. Till och med romanserna i filmen är underliga och sliskigt påtvingade i vissa fall. Det känns inte naturligt och jag tror att J.K. Rowling inte passar för den här typen av litteratur.

Men för att tala positivt. Effekterna är på topp, skådespelandet är fantastiskt och soundtracket är underbart. Dialogen är bra skriven och det vore väldigt fel att inte nämna vilken otrolig insats Tom Felton gör som Draco Malfoy i Halvblodsprinsen, helt fenomenalt. Lyfter detta upp filmen högt nog att avnjutas? Ja, det för det faktiskt.

Harry Potter och Fenixordern är den film jag minns som bäst utav de jag sett, den har bättre effekter, mer karaktärskemi och den börjar äntligen pussla ihop allt som lagts ut i de tidigare filmerna. Men det var fyra år sedan jag såg den på bio så åsikter kan ändras. Som tur är, så är det inte fallet.

Fenixordern tar en mer seriös och kompliserad tvist på serien, ur en synvinkel är detta dåligt då jag inte tror många barn skulle finna filmen intressant. Det är en plott baserad startk på politik och korruption, vi har längre dialoger och minde action än alla de tidigare filmerna. Det funkar mycket väl, och det visar att man kan berätta en historia ur olika vyer och fortfarande få det att bli ett starkt verk. Boken i sig är en av de sämre i min mening, så ännu en gång måste jag säga att filmen är en klar förbättring. Storyn går som följande.

Lord Voldemort är tillbaka, men trolldoms ministeriet vägrar tro på detta. Harry hålls tillbaka av ministeriet när Voldemors makt stiger, och det verkar inte som om något kan hjälpa. Vi har tre nya karaktärer. En som råkar vara min favorit av alla barnen i serien än så länge. Fröken Luna Lovegood som är en mycket annorlunda karaktär från de vi brukar se. De andra två är karaktärer jag hatar från djupet av mitt hjärta. Dolores Umbridge och Bellatrix Lestrange. Missförstå mig inte, jag må hata Umbridge, men det är just vad man ska göra. Om det finns en skurk i serien jag skulle vilja se död mer än Voldemort och hans Dödsätare så är det Professor Umbridge. Bellatrix dock, hon finner jag bara irriterande och jobbig.

Regin är av David Yates som senare jobbade vidare på resten av serien. Det är fantastiskt skött och det gör mig glad att han tar över för de kommande filmerna. Manuset är också bra skrivet, karaktärerna utvecklas starkt genom filmen och dialogen är väldigt trovärdig. Soundtracket är ännu en gång superbt, jag kände att jag behövde nämna detta då jag glömt det under de senaste två recensionerna. Luna Lovegood spelas av Evanna Lynch, hon gör ett utomordentligt jobb och jag ser fram emot att se hennes insats i de kommande tre filmerna.

Effekterna är som sagt mycket bättre än tidigare, tyvärr så är det inte helt konsist med tidigare filmer. När Sirius Black kontaktar Harry genom eldstaden är det en helt annorlunda effekt från hur det var i förra filmen och om jag ska vara helt ärlig så var det nog den enda effekten som var bättre i Den Flammande Bägaren. Scenografin är tillbaka på topp, vackert och atmosfäriskt. Varje plats i trollkarlsvärlden känns unik och levande, allt från Hogwarts till Hogsmeade.

Men tyvärr så har filmen en negativ punkt som jag inte kan ignorera. Längden. De sista 20 minuterna av filmen känns väldigt hastade och filmen hade nog behövt vara någon halvtimme längre. Men som tur är så är allt annat så pass starkt att det jämnas ut fint till den starkaste Harry Potter filmen hittils. Men imorgon är det dags för Halvblodsprinsen. Den har jag aldrig sett och boken klarade jag inte av att avsluta, så det bådar inte gott...

På grund av samma anledning som tidigare är filmen för Dag 4 lagd på Dag 5.

Jag har ett litet problem med den här filmen. Det är så att det är två skådespelare från den här filmen som efteråt gjort ett större intryck i andra verk. Vi har David Tennant från Doctor Who och Robert Pattinson från Twilight filmerna. Doctor Who är jag ett stort fan av och Twilight filmerna ser jag årligen. Dock inte för att de är bra, mer ur ett så-dåligt-att-det-är-bra perspektiv. Detta gjorde det svårt för mig att se filmen seriöst, men jag ska göra mitt bästa att förklara hur jag kände om filmen utan att låta detta komma ivägen.

Den Flammande Bägaren är av svagare kaliber i bok-form, så det skulle vara fullt förståerligt om filmen är detsamma. Det är först här som serien tog vissa riktningar jag inte gillade. Det vore fel av mig att nämna dessa då de är starka spoilers, men det är en anledning till att jag finner storyn sämre i Den Flammande Bägaren än i de tidigare filmerna. Regin, skådespeleriet och filmens takt är fortfarande i topp. Men ännu en gång badar filmen i för mycket dålig CGI och det tillsammans med mina problem med storyn gör att jag har en relativt negativ syn på filmen.

Men om resten är galant nog kan även sådant ses förbi. Regin i Den Flammande Bägaren sköts av Mike Newell. Det är inte lika bra skött som Alfonso Quaróns jobb på Fången från Azkaban, men det är fortfarande en fröjd för ögonen. Scenografin är inte heller lika övertygande, och Twilight-skogarna blir bara ännu mer ofrivilligt irriterande med Pattinson som en skådespelare. Pattinson gör ett bra jobb dock, och det gör även Tennant och Brendan Gleeson som spelar nya professorn på skolan. Det är faltiskt väldigt imponerande hur Harry Potter serien lyckas landa så många talanger inom skådespeleri.

Filmen handlar om Harrys fjärde år på Hogwarts, det ska hållas en tävling mellan skolorna för att kröna den nuvarande bästa trollkarlsstudenten. Endast 17-åringar får delta och tävlingen är dödlig. Trots detta hamnar 14-åriga Harry i skiten och blir tvingad till att tävla. Det är en bra set-up som sköts väl om det inte varit så att plotten i sig lider av samma problem som första filmen De Vises Sten. Förklaringar och lösningar slängs hit och dit som om allt var planerat, mer så än det faktiskt är.

Sen måste vi ju tala om Dödsätarna. Vilket kan vara det dummaste namnet på ett följe någonsin. Detta är Lord Voldemorts egna följetåg som sprider död i trollkarlsvärlden. Trots att de gör otroligt otäcka saker, så känns Dödsätarna inte som någon fara. Det går inte att ta seriöst när man ser folk i dödskalle masker som går runt i spetsiga hattar och kappor som kallar sig Dödsätare. Detta är tyvärr ett problem jag känner kommer ligga kvar unde de sista fyra filmerna med, men det får vi se.

Den Flammande Bägaren är ett steg tillbaka, men det är mest på grund av att boken också var det. Jag skulle älska att kalla det den bästa i serien, men jag kan inte, hur gärna jag än vill. Bättre än De Vises Sten? Jovisst, och det är ju en merit i sig.

 

På grund av att jag inte var hemma igår så har Dag 3's film blivit framflyttad till Dag 4.

Jag ska försöka komma ikapp med två filmer under Dag 5.

 

Redigering: Jag har blivit upplyst om att Chris Columbus endast producerade filmen, regissören är Alfonso Quarón. Alla mina komplimanger är tilldelade honom istället.

 

Fången från Azkaban har nog den bästa början av Harry Potter filmerna än så länge. Precis som De Vises Sten och Hemligheternas Kammare så kommer den igång kvickt och har gott om humor och karaktär i de första scenerna. Vi får se Harry något mer bestämd i sin roll än vad han varit tidigare vilket orsakar spektakulärt roliga händelser redan i Dursley-hemmet. Daniel är ännu en gång perfekt som Harry och det syns hur han utvecklat som skådespelare under de här fyra åren.

 

Men det är också viktigt att nämna de två nya karaktärerna i Fången från Azkaban. Professor Lupin är galant spelad av David Thewlis och Sirius Black är spelad av Gary Oldman i kanske sin bästa roll. Men något viktigare är kanske det att Richard Harris dog mellan filmerna. På grund av denna tragedi så är Albus Dumbledore nu spelad av Michael Gambon. Gambon spelar rollen väldigt annorlunda men han gör ett bra jobb, men jag gillar inte hur han har skägget. det gör mig dock lite ledsen att Harris aldrig riktigt fick skina som Dumbledore. Alla andra roller spelas av samma skådespelare vi lärt oss känna och älska.

 

Något trevligt med Fången från Azkaban är att Hogwarts äntligen känns som en etablerad värld. Det är ingen konstighet att träda in i skolan, utan det blir ett slags realistiskt djup som man kan relatera till. Detta hjälps också starkt till av Chris Columbus regi som är på topp i den här filmen. Ur regi-perspektiv är Fången från Azkaban utan tvekan det bästa hittils, och manuset reflektar även detta. Borta är all klumpig exposition och klassisk skola av manus-författande visar sig vasst.

 

Men innan ni tycker jag lovprisar filmen för mycket, den är verkligen inte perfekt. Filmen kunde ha tagit nytta av att vara lite längre, det är den kortaste av Harry Potter filmerna på 135 minuter. CGI-effekterna är mer än tidigare och de är också rätt tydliga. När vi får bemöta Vingfåle första gången så känns det som om han och skådespelarna är från helt olika filmer. Skuggningen är av och detaljerna är så pass texturligt perfekta att det inte ser ut som ett kreatur från verkliga världen. Det är inget dåligt jobb, men det är inte så pass övertygande.

 

Men Vingfåle är inte det värsta med effekterna. Det finns många scener som är helt skapta för de här effektena, så pass stort att det känns som om filmen kanske borde fått mer tid i post-produktion för att fixa till det, för de kunde verkligen vara mycket finare. Men för att återgå till filmens positiva detaljer måste jag ge stort plus till filmens scenografi. Även ifall många av scenerna idag påminner mig om skogarna i Twilight så kan jag inte förneka att det är vackert.

 

Mitt minne sa mig att Fången från Azkaban var en besvikelse som film, kanske för att det var boken som jag gillade bäst som barn, men sju år senare så måste jag säga, att Chris Columbus sista film i Harry Potter film var hans bästa. Nästan alla problem med de tidigare filmerna, trots små, är borta och i dess plats har vi en berättelse som känns som gjord för film, mer så än de tidigare. Så trots att vissa problem ligger här och där, så låter ett starkt manus och regi lyfta vad som kunde varit en sämre historia till toppen av vårt berg av filmer än så länge. Dock så slutar filmen rätt kasst i jämförelse med de två tidigare.

 

Låt oss skippa introduktionen och hoppa rakt in i recensionen. Hemligheternas Kammare är den andra filmen i Harry Potter serien, baserad på boken av samma namn. Vi följer trollkarlen Harry Potter och hans vänner Ron och Hermione när de återvänder för sitt andra år på trollkarls skolan Hogwarts där hemskheter väntar. Precis som med De Vises Sten har Hemligheternas Kammare ett alldelles perfekt tempo. Under tio minuter in i en hundrafemtio minuter lång film är allt i full fart.

Hemligheternas Kammare fokuserar mycket mer på birollerna i serien än vad De Vises Sten gjorde, en stor anledning för detta är riktningen som filmen tar så fort de når skolan. För att stjäla min vän Ollivers beskrivning så blir Hemligheternas Kammare nästan en slasher film med folk som blir mystiskt anfallna till höger och vänster, om inte birollerna var starka skulle man inte bry sig om vad som hände och det skulle bli helt effektlöst. Tack och lov är birollerna underbara.

Vad som är intressant är att filmen kom ut ett år efter De Vises Sten, passande då det är just då den utspelar sig. Trotts detta måste jag säga att vår huvud-trio känns bra mycket äldre än de 12-åringar de ska föreställa. Det är som om de hoppade över ett år och gick direkt in i tonåren efter förra filmen. Ett mindre problem, men irriterande innan man vant sig. Dock så gör skådespelarna ett fantastiskt jobb, till och med Draco Malfoy spelad av Tom Felton är duktig i Hemligheternas Kammare trots hans halv-dana jobb i De Vises Sten.

Däremot måste jag ta upp något här. Smutsskalle/Mudblood är ett själsord för trollkarlar som har föräldtar som inte är trollkarlar. Detta tas upp som något i stil av rasism, och det sköts rätt bra. Tills du tar i åtanke att ALLA trollkarlar kallar de "vanliga" människorna för Mugglare/Muggles, vilket kan enligt mig anses som lika illa. Ganska dåligt skapt dubbelmoral där som retade mig rätt rejält när jag såg filmen.

Special effekterna är förbättrade med mycket marginal i Hemligheternas Kammare, borta är den underliga CGI smaken som Fluffy gav i De Vises Sten. Inte för att alla effekterna är perfekta dock. Soundtracket är lika bra som i första filmen och regin följer tydlig kvalitet rakt igenom. Det är också större variation på miljöer i Hemligheternas Kammare, vilket hjälper filmen mycket. Problemen med hur storyn lades fram och löstes i De Vises Sten är också försvunna från Hemligheternas Kammare.

Jag gillade den här filmen. Vilket är roligt då jag tycker boken är en av de sämre i serien. Den är en förbättring från De Vises Sten då den lyckas behålla allt bra och ge den något unikt att stå på. En klart bra film som du borde se utan tvekan.

Tio år sedan satt jag i biosalongen Tio år gammal och skulle se första Harry Potter filmen. Jag hade läst alla böcker upp till den punkten och jag minns hur mycket jag gillade filmen. Hur har den hållt upp? Ja inatt satte jag mig ner och såg om filmen, här följer min recension.

Alla vet redan vad Harry Potter handlar om så grunderna känns onödiga att detaljera, en pojke vid namn Harry Potter visar sig vara en trollkarl vars föräldrar blev mördade av Lord Voldemort, den ondaste trollkarlen tiden kännt till. Han börjar på Hogwarts skola för magi när han fyllt elva. Daniel Radcliffe spelar Harry i sin första riktigt stora roll. Daneil gör ett mycket bra jobb och är mycket övertygande som trollkarlspojken.

Harrys vänner Ron och Hermione är spelade av Rupert Grint och Emma Watson. De gör också ett bra jobb och det är väl förståerligt varför trion behölls genom alla åtta filmer. Man kan verkligen se hur kul barnen har i rollerna med, även ifall inte alla repliker sitter perfekt så hörs och syns det att de älskar att agera. Men vi får inte glömma filmens biroller, såsom Albus Dumbledore spelad av Richard Harris, Quirinus Quirrel spelad av Ian Hart och Severus Snape spelad av Alan Rickman. Alla tre gör prisvärdiga framträdanden och är underbara att se på skärmen, det tar inte Alan Rickman mer än tio sekunder för att övertyga mig att han ÄR Professor Snape.

Filmen är förståss baserad på boken med samma namn av J. K. Rowling, jag läste boken innan jag såg filmen och det finns ett par borttagna saker jag inte riktigt förstår mig på, såsom ignorerandet av poltergeisten Peeves. Men när jag ser om filmen tio år senare så känns det faktiskt som om filmen gör sig bättre än boken. Den har ett mycket bra tempo, många filmer baserade på tidigare verk gör problemet att de blir alldelles för utdragna. I De Vises Sten tar det dock inte ens tio minuter innan filmen är i full fart.

Allt detta pekar på den otroligt bra regin av Chris Columbus som även gjorde den andra och tredje filmen i serien. Dock så måste jag ifrågasätta hur snabbt Harry godkänner allt om trollkarlar. Så fort han hört att han är trollkarl så är han helt acceptant mot magi som om han alltid trott på det. Kalla mig cynisk, men en elva åring är bortom sådana saker, det borde faktiskt krävas lite mer för att övertyga honom att tro på magi.

En stark skildnad från alla andra filmer i serien är att De Vises Sten inte jobbar mycket med CGI. Nästan alla effekter är praktiska och väldigt väl utförda. Dock så måste jag ifrågasätta de få gånger de använt CGI, för det ser rätt dåligt ut. Nu talar jag självklart inte effekter som åldrats dåligt, jag talar effekter som inte hör hemma i en film från 2000-talet. Soundtracket är också fantastiskt, me vad skulle man annars förvänta sig när det är John Williams som kompositerat det.

Men filmen har problem. Det är många element i storyn som är så otroligt ofärdiga eller intvingade. Hagrids roll genom hela historien är att "råka" berätta saker då och då när Harry och vänner inte vet vad dom ska göra. Kentauren i skogen vet en massa utav det som hålls super-hemligt utan någon förklaring. Och för att undivka spoilers för de få av er som inte sett filmen tänker jag bara säga, vägen till slutet och sättet allt är planerat är otroligt onödigt och dumt. Sen har vi småsaker som att ett fall på 6-7 meter är helt okej att resa sig ifrån, men 2 meters fall gör så att du blir helt utslagen.

Men det känns tryggt att säga att Den Vises Sten har hållt sig väldigt bra och att det är en film som alla bör ge en chans, särskillt familjer med barn då barnen idag lär älska filmen lika mycket som jag älskade boken och filmen när jag var tio. Filmen är inte på något sätt perfekt, men det är inget. Om ni inte har sett De Vises Sten tiidgare, se den.

 

För två år sen gick alla recensenterna för ThatGuyWithTheGlasses.com samt några fler ihop och bildade Channel Awesome. Förra året fick vi deras första årliga film kallad Kickassia. Det var en väldigt väluttänkt komedi som fungerade bättre än jag tror någon trodde den skulle fungera. De olika personligheterna speglades av varrandra mycket väl och skapade en stämning som skulle bli svår att toppa. I år kom deras andra film, Suburban Knights. Vissa saker görs bättre, vissa saker görs sämre och filmen är längre än i fjol med 7 delar släppta över en vecka som leder till ungefär 2 timmars underhållning.

 

Suburban Knights handlar om en grupp internet-recensenter som ger sig ut för att hitta en artefakt kallat Malecites Hand. För att göra detta måste de alla klä upp sig som karaktärer från filmer och spel och leva in sig i rollerna. Vi har Noah Antwiler some Gandalf och Brad Jones som Indiana Jones som båda gör troligen det bästa jobbet i att leva in sig i rollerna. något som gör dom väldigt kul att kolla på. De flesta gör ett bra jobb, den enda jag kan poängtera ut som ett dåligt framträdande är Lindsey Ellis som Arwen. Varje gång hon kommer i bild känns det som hon bara vill åka hem och slippa filma.

 

Humorn är främst skriven av Rob Walker, precis som förra året, vilket gör att den håller sig i en väldigt bra ton med alla karaktärernas personligheter. Dock så lider manuset av pacing-problem när den första timmen är helt utan någon form av exposition, det är först efter det filmen gör något mer än går runt och kasta referenser hit och dit. Detta är problemet med Suburban Knights, den försöker göra mer än vad den kan med vad den har.

 

Kickassia fungerade för att den var bra delat i akter som fungerade med grunderna av story berättande, Suburban Knights känns som om de inte visste vad de gjorde förrän de kommit halvvägs. Filmen är regisserad av Ed Glaser som gjort filmer såsom Press Start och serien RoboGirl. Han är duktig på att göra lågbudjet filmer och det märks även här där han uppenbarligen använder så mycket han kan för att göra filmens scener mer intressanta, mycket bra skött regi som jag inte har några klagomål på.

 

Filmen börjar med att att folket delar upp sig i två lag, Lag A och Lag B. Problemet här är att Lag A, lett av Doug Walker som Link från The Legend of Zelda, gör så gott som ingenting värt att nämna under majoriteten av filmen medans Lag B, lett av Noah, bemöter allt intressant och har även de mer karakteristiska personerna med sig. Sista 30 minuterna av filmen är också komplett guld och bör inte missas av någon då det blir mycket roligt, actionfyllt och även lite dramatiskt.

 

I slutändan så är Suburban Knights väldigt rolig, och när den är bra är den bättre än Kickassia, men när den är dålig så är den också sämre. Med detta sagt, rekommenderar jag att du ser den snarast möjligt.

 

Roligt, Charmigt dock något Utdraget. Men helt perfekt för gratis underhållning.

Många anser Transformers: Revenge of the Fallen från 2009 att vara en av de sämsta filmerna av vår tid. Till och med Michael Bay själv som skrev en stor del av filmen same regisserade den medgav detta. Tillsammans med detta kom löftet att Transformers 3 skulle vara mycket bättre. Jag har bara ett ord att beskriva detta utlåtande nu när filmen kommit ut; oj.

Transformers: Dark of the Moon är fulla titeln på filmen, men alla posters här i Kalmar säger helt enkelt Transformers 3 och inget annat, kanske bäst det, med tanke på att Dark of the Moon är en idiotisk titel till att börja med. Fem gånger i filmen nämner de "Dark Side of the Moon" eller "Far Side of the Moon", första tillfället tar de till och med chansen och refererar Pink Floyd. Så varför de inte helt enkelt döpte filmen till detta vet jag inte, men det är ett mindre problem, härifrån refererar jag till filmen som Transformers 3.

Hur kan jag beskriva första intrycket jag fick av Transformers 3? Jo, låt oss se, jag tror att likna filmen till extrem tandvärk är ganska korrekt. Den första halvtimmen av den här skiten till film består av Sam Witwicky, spelad av Shia LeBeouf, som söker efter jobb och käftar med sina otroligt jobbiga föräldrar. Vi får också träffa hans nya flickvän Carly, spelad av Rosie Huntington-Wesley. Det är korrekt, Megan Fox är inte med i den här filmen trots att hon var menad att vara det. Troligen för att hon jämförde Michael Bay med Hitler. Var sig ni tycker Rosie eller Megan är snyggare så kan jag i alla fall berätta att vi får en bra mycket bättre skådis tack vare bytet. Inte för att Rosie är duktig, men hon är åtminstone inte Megan.

Carly är i övrigt ett komplett arsle som ingen människa någonsin skulle vilja vara med bortom hennes utseende, dock så verkar Bay veta detta då han mest fokuserar på att låta henne ha urringade klänningar över att ge henne viktiga scener, förutom mot mitten av filmen där hon får en skrattretande dålig subplot. Tyvärr är inte ens hennes konstanta flirtande med sin chef och hennes kompletta nonchalans mot händelserna i filmen inte att jämföra med Sams konstanta gnällande.

Det går inte en sekund utan man får höra vilken stor hjälte Sam var eller hur synd det är om honom. Detta hade funkat om Shia LaBeouf kunde spela en trovärdig karaktär, men det kan han inte. Istället får vi se han snacka om hur han fått en medalj från Obama och att ingen respekterar honom och hur hans liv är skit för att Bumblebee inte har tid att hälsa på honom, till skillnad från förra filmen där han ville att Bumblebee skulle sticka. Allt detta bredvid sin (andra) Playboy-flickvän som aldrig skulle finna hans misslyckade lilla arsle som någon att ens försöka stöta på till att börja med.

Märker ni att jag inte börjat tala om robotar ännu? Det är för att filmen knappt gör det heller. Jag skulle säga att ungefär 15% av filmen faktiskt handlar om Autobots och Decepticons, resten är Sam och hans värdelösa liv eller hur USA's militär ska ta hand om saker. Men för all del, låt oss ta ett avbrott och prata om den här lilla sido-storyn så att vi får något intressant att nämna. Autoboterna finner en del från ett förlorat rymdskepp kallat Arken, de beger sig till månen (dess mörka sida) och finner där Sentinel Prime och hans teleporterings pinnar. För att undvika spoilers får jag nog sluta här, men det där är nog allt som händer med robotarna under första timmen. Allt därefter är dock otroligt uppenbart rakt igenom.

Låt oss ny tala om humorn i filmen. Humorn har alltid varit ett rejält lågvattenmärke genom filmerna, och inget går nog så lågt som i Transformers 3. Det finns en karaktär vid namn Jerry Wang. Han är med ungefär 5 minuter, och det räckte för att jag skulle seriöst överväga att kasta min fulla mugg Cola mot skärmen i äcklat hat. Vill du se någon smeka Shia LeBeouf med en rulle papper som han haft liggande i hans skrev-region (under byxorna såklart) under hela dagen? Då lär du gilla Jerry "Deep" Wang spelad av Ken Jeong. Åh Michael Bay, du vet verkligen hur man gör en serie du anklagat för att vara för barnslig så otroligt mer mogen. Jag tror även jag såg Skids and Mudflap springa i bakgrunden under slutfighten, men det kan jag ha fel i.

Transformers lider även av Jurassic Park syndromet, där CGI grafiken blir sämre per film. Det är inte kass CGI, men man bli konstant uppenbart påmind om att man ser på en massa dator-kreationer. Det hjälper ju inte att 85% av robotarna ser precis lika dana ut. Jag kan känna igen Bumblebee, Optimus Prime och oftast Starscream. Men annars så får jag tänka till rejält för att veta vem jag kollar på. På tal om robotarna, Wheelie har fått en vän vid namn Brains som är lika pervers över Carly som Wheelie var över Michaela i de Revenge of the Fallen. Gillar inte heller hur robotar kan ha växt skägg för att de är gamla... Hur funkar det?

Men låt oss se på något positivt lite kvickt. Leonard Nimoy är med i Transfomers 3, han spelar Sentinel Prime. Tyvärr kör dom detta i botten genom att ha ett flertal Star Trek referenser, några allt för tydliga, som förstör all karakterisering han skulle kunna gett Sentinel Prime utan gör så att du istället tänker, "Där är Spock.", vilket du inte vill göra när du låter Nimoy spela en stor huvudkaraktär i filmen. Något annat positivt är att du kan stänga av din hjärna fullt de sista 30 minuterna, för då är det mindless action som faktiskt är ganska välgjord. Slutet känns lite som Vita Huset banan i Modern Warfare 2, fast med robotar här och där. Så om du gillar det, you're in luck, du kommer nog gilla en femtedel av filmen!

Synd bara att resten av filmen inte ens är redigerad bra. Halva filmen känns som om den är redigerad för att vara en trailer för en film, med black-outs under en och samma scen, flashbacks och cutaways. Tre personer redigerade den filmen, bara ännu ett exempel på 'desto fler kockar'. Filmen är också ohyggligt lång, den längsta utav trilogin. Och när mer än hälften fokuserar på människo-drama och konflikter är det riktigt illa. Vi får till och med människo-skurkar som får lika mycket screen-time, om inte mer, som robot-skurkarna. Och en liten spoiler till er här, så läs inte om ni inte vill ha någon, men Megatron är ännu en gång inte vår huvud-skurk.

Transformers 3 har ingen humor, ingen klass, ingen intressant story eller händelse värt att notera. Det är två timmar och Fyrtio minuter av det sämsta från Revenge of the Fallen minus hund-sex. Mer än hälften av karaktärerna är värdelösa och subplotsen leder ingen vart. Dock bra röst-skådespeleri så saknar filmen någon som ger ifrån sig en bra presentation av skådespelar talang utanför inspelnings-båsen och jag har en känsla av att samma kvalitet kommer hålla i sig ifall vi får en till uppföljare. Vilket vi säkert kommer få om två år, särskilt nu när alla gått och sett filmen i 3D och gett Michael Bay ännu mer pengar för den här, vid brist för mer passande ord, värdelösa skiten.